Stackars norrmän

Med ett antal norrmän vid sin sida inser man att det kan inte vara lätt att vara just norrman. Nu tänker jag inte bara på det där årliga trasslet med att hitta en fredspristagare. Nä, jag tänker mer på andra internationella kontakter.

Jag tänker till exempel på en norrman på ett internationellt symposium med en massa kostymklädda deltagare. Ja, då är det fasen inte lätt att stiga upp där på podiet inför sitt framförande, iklädd lusekofta och börja med att säga: "Hello my name is Odd".

Eller hur känns det för den stackars norska prästen som deltar vid ett globalt eukumeniskt möte när det på deltagarlistan står : Bödvar Larsen, priest in Hell.

Och så de norska barnen då. De som slukar Harry Potter. Hur kul är det att som 12-åring gå in på en skandinavisk Harry Potterblogg och behöva lämna en kommentar som:

"Guld snoppen- ja, den ballen gillar (liker) Harry".

Och även i det vardagliga lilla är det svårt att vara norrman- som t ex att ta en kopp kaffe med en svensk kollega. Många svenska ord är ju så lika och då är det lätt att man frågar: "Har du lust att gå och pinka?" Och vad svarar man på det?

Tur att de har oljan de stackarna!