med c och ett s

Det finns massor av fenomen som tycks fungera mycket bra i USA men inte i Sverige. Som att jobba med en bruten arm till exempel. Om man har ett datorarbete eller servicejobb verkar inte en bruten arm alls bekymra en amerikan. I alla fall inte i soliga Florida. Det visar sig att det funkar bra att skriva in text i datorn med en hand samt att le och vara trevlig i hotellreceptionen trots gipset runt handleden. Kan det var en genetisk skillnad som bidrar till att svenskar ska oja sig, fundera kring sjukpenningen, vara hemma och arbetsbefriad i veckor med en gipsad arm? Eller ska vi tro att det handlar om saker som individens egna ansvar och en starkare tilltro till "att detta ska jag klara av"? Kanske har vi svenskar lite att fundera kring nu i valtider ?